Bullterriern Kingston

Hunden visste inget annat. Sedan han var valp hade det alltid varit så här. Kallt. Hårt. Ilsket. Ibland. Ibland var det lugnt. Men lugnet gav ingen ro, för när som helst kunde husse bli den andra. Den hårda, vingliga, ilskna som luktade konstigt. Han med svarta ögon. Kingston levde likt en långsvansad hund i ett rum fullt av gungstolar. Han tassade på trampdynorna så ingen skulle höra honom. Han skällde inte av samma anledning. Han blev så tyst han bara kunde. Han bar kedjor runt sin själ, vem vet, kanske gjorde husse detsamma.

Men så en dag blev det fel, av rätt anledning. Husse hade nått botten på den sista flaskan och ranglade mot Systemet med Kingston i släptåg. Hunden bands upp utanför, men det blev ingen knut. Sen kom en lastbil, en stor och dånade. Bullterriern rykte till och var fri, men ändå hållen. Han stod plikttroget kvar en lång stund. På sätt och vis älskade han honom, men ändå inte, för husse släckte allt det varma i hjärtat. Så Bullterriern fattade ett beslut och tog sin chans. Han tassade tyst runt hörnet på Systemet, lyssnade efter gormandet. När tystnaden höll i sig blev de ursäktande tassarna beslutsamma. Slutligen sprang han så snabbt han bara kunde. Mot sin stora våg. Mot något som bar högre.

På rymmen

Kingston blev kringströvande ett tag. Han bet av kopplet, åt sopor och sov i skogen. Folk han mötte stannade till, medan de såg sig om efter husse smög han vidare på sina tysta tassar. Men en dag lyfte någon med vänliga händer upp honom innan han hann. Tjejen pratade på ett sätt som fick Kingston att tänka på småfåglar. Hon satte honom i en bil som luktade bullar. Han visste inte vart de åkte, allt var bättre än hem.

Efter en vänlig klapp på den konvexa hjässan och ett kvittrigt ”lycka till” lämnade hon honom på ett hundstall. Där blev han sittande. Det värsta som kunde hända var att husse dök upp. Men ingen hämtade honom, för ingen saknade honom. Och det var kanske först där och då han kände sig oälskad. Men en hund som Kingston blickar inte bakåt. Bara framåt. Nu var han en hittehund och rätt stolt över det. Väldigt Rasmus på Luffen av honom. Tiden gick och slutligen blev han stallets ”egendom” och lades upp på hemsidan för omplacering. Solen skulle vägleda Kingston till sin Paradis-Oskar även om skuggorna kändes långa.

Älskade hundar

Pojken visste inget annat. Sedan han var barn hade det alltid varit så här. Varmt. Välkomnande. Kärleksfullt och lugnt. Hans hem. Hans familj. Kanske var det därför Oskar älskade obekymrat och innerligt. Mest av allt älskade han hundar. Hans föräldrar var dock eniga om de aldrig skulle ha hund. Vissa sjuåringar hade accepterat det beslutet. Oskar fnös åt sådana sjuåringar och kallade dem idiotopiska både högt och i smyg. Han var inte en av dem. Inte för att han var bortskämd, inte alls.

Han valde sina strider och detta var hans första och riktigt stora. Hans farmor hade sagt att han troligtvis skulle vinna om han var målmedveten som en Transformer. Och en vuxen hade kanske ansett att hon eldade på striden en aning. Oskars farmor var en hundmänniska. Och sådana förstår sig på hundpojkar. Och är man en hundpojke med päron som inte förstår det, kan de råka förstöra ens liv. Så i smyg gick han in på Hundstallets hemsida och fann en hund vars ögon han drunknande i.

Tjat kan löna sig

Sen gjorde Oskar vad alla kloka sjuåringar i hans sits hade gjort. Han tjatade och tjatade och tjatade. Fulgrät och snorade. När han tröttnat på det övertalade han (och farmor) farfar och mormor att fortsätta. Och det är faktiskt ofattbart vad mor- och farföräldrar kan ta sig an när de ser ett barnbarns hjärta blöda. Ofattbart. För man kan säga att de tjatade värre än Oskar. Som femåriga gråskallar tjatade de. Alla tre. Och varje natt bad Oskar. Han var inte religiös men i fall att. Vid närmare eftertanke la han snarare en order. För bönen lät mer som ett krav på att en högre makt skulle ge honom hunden med det konstiga huvudet och de ledsna ögonen. Han bad hela universum om Kingston. Och det var kanske därför det slutligen blev som det skulle vara med den saken. För sådant kan ett helt universum åstadkomma, när det hör en pojkes innerliga önskan.

Därför stod plötsligt Kingston på Luffen på farstun framför två sammanbitna föräldrar och en storögd pojke som inte kunde sluta att le eller ta sig för hjärtat som om det skulle explodera av kärlek. En helgvisit var kompromissen. Men Oskar visste att när Kingston väl satt klorna över tröskeln skulle han aldrig låta honom gå annat än på promenader. Så var det med den saken. Och så blev det tack vare gråskallarna.

Kingston får ett hem

Det visade sig dock att bullterriern var lite besvärlig. Som en felprogrammerad cyborg någon doppat i vatten besvärlig. För bakom tystnaden och rädslorna fanns starka och förtryckta känslor som vågade sig fram när hunden kände sig trygg. Då kan blir lite… högljutt… Kingstons nya familj visste inget om arga husse. Så varför hunden skällde frenetiskt på alkisen i trean var oklart för alla. Den enda som inte dömde honom för det var Oskar. Han nickade bara luggen ur ögonen, ryckte på axlarna och utgick ifrån att hunden visste något de andra inte förstod. Som cyborgar ofta gör. Oskars föräldrar blev däremot oroliga, en gång kallade de Kingston för problemhund. En gång. För då kallade Oskar dem idiotopiska, flera gånger i rad så intensivt att han blev högröd i ansiktet som en tollare. Han slutande inte förrän hans föräldrar insåg att deras avkomma troligtvis skulle välja Kingston framför dem om någon lade upp ett hypotetiskt konsekvensetiskt dilemma och bad honom välja. För man kan älska en hund så mycket att man framstår som illojal mot alla som inte känner detsamma. Och en sådan kärlek nekar man inte en son. Om man inte är helt idiotopisk det vill säga.

Så även om Kingston var högljudd och lite av ett ägghuvud hittade han slutligen ett hem. Ett hem han inte bara behövde överlevde i, ett hem han fick leva upp i. Där bodde hans stora våg, en pojke som trots att han aldrig varit i fara förstod hur man räddar någon. Med tiden fick Oskar hunden att tystna, men aldrig av rädsla. Bara av ro.