Bröder och Systrar, del 1

Egentligen borde de kanske bo tillsammans i samma hus, allihopa. Men Maria och Hannas män och barn röstar nej på familjeråden där frågan återkommer. Ändå lever de ihop, varje sekund, för sammanflätade själar håller kontakten mellan dörrar och husväggar, mellan hav och kontinenter. Mellan liv.

Blodsband och familjer

Tårar, äppelträd, skratt, tuggben, ork, barnansvar och spårlinor, ja de delar på allt. De är ett nav. Men det är inte alltid hoppsasteg och fnitter för det, riktiga familjer kivas. Ibland krockar behov och ibland sinar ork, ibland tas det ton. Aldrig i brist på kärlek, alltid på grund av tryggheten, för i navet kan man kraschlanda, vara sitt sämsta jag och ändå få förståelse efteråt, man kan falla samman och rasa. I armarna på de som älskar en. Ibland är de så raka mot varandra att det nästan gör ont. Det är okej. Men om utomstående hade yttrat liknande, då reser sig försvaret. Det som gror i hjärtat. Och om någon av dem skulle råka illa ut, på riktigt, då agerar försvaret, utan konsekvenstänk. Sådana är familjer. Sådan är syskonkärlek, spunnen ur blodsband eller ej.

Hundlek på Gärdet

Just det händer en dag, en helt vanlig höstdag egentligen. Hanna och Maria tar eftermiddagspromenaden över Gärdet. Det som pryds av Kaknästornets vackra skugga och viftande svansar. Fältet är mjukt som en övermogen klementin som glömts bort i botten av barnens skolväska, övermättat av regnet som envisats på sistone. Kvartetten klatschar över gräsvidderna längst de upptrampade stigarna som breddas för varje år. Det blåser, det gör det nästan jämt på Gärdet. Hanna länger steget över en kvarlämnad brun hög, morsar på fältets stammisar medan hon pratar i mun på Maria om dagen som gått. Hundarna rusar vant runt, skenar i cirklar, leker tafatt och ibland sluter de upp med större hundgrupperna de alltid välkomnas i.

Nya hundar på dagis

En hunddagisgrupp strosar över fältet, Santos och Sar känner dem väl. Ett par nya hundar har de med sig. Santos registrerar inte nykomlingarna när han som vanligt tar sats och far runt gänget i lekinviter, stoltserande med sin kraft och fart. De svarar och jakten är igång. Personalen, som alltid ser så där lyckliga folk måste bli av att umgås med hundar hela dagarna, guidar nykomlingarna i umgänget så de vågar ta för sig.

Sen kommer Sar. Han får syn på sin brors Följa John entourage och trycker ifrån med kraft för att hinna genskjuta dem bakom glesa dungen. Han får upp rejäl fart och kanske är det underlaget, eller den nya flatte hanen som fäller honom. Han minns inte. Men omkull far han. Hårt och tungt. Och liggandes blir han.

Hundbröder

Trots att Santos inte ser vad som sker känner han Sars fall i hela kroppen. Han vänder i luften, scannar fältet i jakt på sin bror och får se honom ligga, alldeles för stilla. Och över Sar står en stor svart hund ingen riktigt känner. Så svart att det svartnar för Santos ögon och svansarna på Gärdet stillnar. Smockan hänger inte bara i luften, den delar fan marken. Sådan kan broderskärlek vara. Han tar i, som mödrar som lyfter bilar ifrån sina överkörda barn, gör. När döden hägrar. Han visste inte att han var så snabb, han har aldrig haft orsak. Marken emellan dem tillryggalägger han på sekunder, med öronen slickade i nacken som en kapplöpningshäst på upploppet. Maria springer hon med, för hon vill inte se sin Santos nyttja all denkraft och allt det mod hon vet ryms i hans hjärta. Tiden har hon emot sig.

Hanna springer hon med, trots att hon är kortare och i sämre form än Maria rusar hon ifrån sin vän utan ett ord eller en blick. För Hannas hund ligger livlös på marken. Då får man tunnelseende. Hade någon frågat henne om tio år vad hon tänkte eller kände i just det ögonblicket hade hon svarat allt och ingenting på en gång. För sådan är panik.

Fortsättning följer nästa vecka…

Peace and Love!//

Carro, Krutor och Koi