Att räcka till som hundägare

Jag känner hans närvaro bakom mig. Han kräver ingen uppmärksamhet, han tjatar inte om aktivitet. Han bara är bakom mig. Följer diskret efter mig under en lång stund. Jag håller på grejar i hans hundgård, flyttar någonting, ändrar något annat, inget meningsfullt egentligen, utan är där mest för att umgås med de fem hundar som bor där en stund. Till slut vänder jag mig om och frågor honom vad han vill. För de är olikt honom att bete sig som han gör. Han är en självständig, stark och otroligt egensinnig grönlandshund som normalt sett hellre håller sig på sin kant än hänger med oss andra.

Tysta sitta stilla

Svaret kommer direkt: ”Jag saknar dig.” Jag blir nästan omkullslagen av hans otippade svar. Påtagligt rörd sätter jag mig bredvid honom och han lutar sig oväntat emot mig. Han vill inte ha några samtal eller att jag kliar honom på magen. Han vill bara att vi tysta ska sitta tillsammans en stund. Så det gör vi.

Jag är vid tillfället höggravid och har sista tiden haft lågt blodtryck tillsammans med mindre bra blodvärden. Det gör mig trött och innebär yrsel. Jag har fått dra in på mycket av aktiviteterna med mina hundar, min fysik tillåter dem helt enkelt inte. Just den här kvällen sken solen ovanligt vackert på hundarna som tillsammans låg avslappnat på hundgårdstaket och jag kunde inte motstå frestelsen att göra dem sällskap en stund. Trots att klockan var sen så tassade jag ut till dem och jag blev välkomnad med viftande svansar och bakåtstrukna öron.

Mitt dåliga samvete

Jag har hårt arbetande polarhundar, just nu är de på semester, så deras arbetsbehov är avsevärt mindre, men de är oerhört aktiva hundar som älskar att arbeta oavsett tid på året. Tack vare rådande situation har det fått stå åt sidan sista tiden. De har klarat det över förväntan men mitt dåliga samvete har gnagt i mig. Att jag inte räcker till och att de inte får vad de ”förtjänar”.

Ikväll blir det överdrivet uppenbart hur lite som krävs. Hur de är tacksamma för så lite. Att sitta ner en stund i tystnad och vara helt närvarande i deras själar räcker hur långt som helst. Timbak, hunden som sista halvtimmen varit som en skugga bakom mig krävde inte arbete, han frågade efter mig. Min närvaro. Knappt ens en fysisk närvaro, för den får han, men en där jag själsligt är på plats och ingen annanstans.

Att räcka till som hundägare

Att räcka till som hundägare är svårt. Förmodligen en omöjlig uppgift på många plan. Att finna små stunder varje dag där man är fullt närvarande är underskattat. Jag behövde påminnas om det och nu vill jag påminna dig om det.

Jag vill uppmana dig att ta en stund med din hund. Lägg bort telefonen. Utan familj och vänner. Utan ens dina egna tankar om middag eller helgens planer. Ta en stund där ni är tillsammans. Kanske du stryker hunden och låter ditt fokus vara i känslan i händerna när du gör så eller så låter du hunden kliva in i dig, och du i den, och håller fokus på de känslor som uppstår.

Vem vet. Snart kanske det här är er värdefullaste stund på hela dagen.

Sandra Tellström, hundpsykolog

www.hundsteg.se