Annie förvandlade dröm till verklighet

Härliga Hund träffar Annie Larsson Dittmer i hennes ombonade behandlingsrum ute i den gamla ladan på gården där hon bor. Ladan är nyligen ombyggd och en del av den används nu som företagslokal. Det märks att Annie ansträngt sig vid val av inredning och detaljer. Äldre möbler har blivit målade i turkost och senapsgult och är en trevlig färgklick samtidigt som det inger en lugn och trivsam känsla. Annies två korthåriga collies Solveig och Maj Britt är också här och även en tredje collie, Tikka, som är på besök. Efter det obligatoriska hälsandet med några skall och vänskapliga buffar (och ett antal försök att stjäla min penna och käka upp mitt kollegieblock), rullar hundarna ihop sig på golvet och intervjun kan börja. Vi börjar prata om hur Annies stora djurintresse började.

Har alltid älskat djur

– Alltså, det är så märkligt för jag har alltid älskat djur i en familj där ingen är djurintresserad. De tycker väl att djur är okej, men ingen skulle vilja ha ett djur. Jag önskade mig en hund varje födelsedag och varje jul. Men det blev ingen hund. Jag fick fiskar, en hamster och sedan ett marsvin. Jag samlade på insekter, jag samlade på sniglar, bara det var ett djur.

Att hon skulle jobba med djur har alltid varit självklart och hennes tanke från början var att bli veterinär. Hon praktiserade på veterinärkliniker under högstadietiden men insåg då att det inte var för henne.

– Jag insåg att som veterinär står man för mycket av den vård som innefattar operationer, stickande och annat som gör ont på hunden och det var inte den delen av djurvårdandet jag ville vara i.
När det var dags att välja gymnasieprogram var det enkelt. Självklart skulle det vara en djurinriktad linje och hon började på Naturbruksprogrammet med inriktning häst. Under tiden på gymnasiet praktiserade Annie på många olika djurkliniker men förstod snart att hon inte ville bli djursjukskötare heller.

– Jag ville vårda och hjälpa men även detta forum kändes fel för mig. Jag ville ha en mer utforskande roll och en lugnare miljö.

Det blev två års praktik på hästrehabilitering. Efter det blev det lumpen på beridna högvakten. Återigen var hästar och hundar i fokus. Efter lumpen arbetade Annie bland annat på förskola, hon jobbade med lokalvård, en hel del som väktare och som personlig assistent och kvalificerad kontaktperson. Även i jobbet som personlig assistent och kvalificerad kontaktperson jobbade hon med djur på olika sätt.

– Det har varit drömmen hela tiden, att få arbeta med djur, men jag har inte vetat i vilket forum. Jag vill jättegärna hjälpa, lösa och fixa saker, men jag har inte hittat vart jag skulle vara. Och sedan ställdes allt på sin spets.

Vändpunkten

Efter tretton år i kommunen kände Annie att hon behövde göra något annat. Hon sade upp sitt halvtidsjobb på kommunen och tog ett annat jobb, ett jobb som inte alls funkade och hon valde att sluta.

– Plötsligt stod jag där med bara ett halvtidsjobb och tänkte ”Shit, vad ska jag göra nu?” Men det var nog bra för då var jag tvungen att ta tag i livet och inte bara jobba på.
Det var Annies faster, som Annie också jobbar med, som föreslog att hon skulle jobba med djurrehabilitering.

– Jag tänkte ”Jaa.” när min faster sa det. Hon är djursjukskötare och känner mig väl. Om hon tror att jag klarar av det så litar jag på det. Och jag har ju alltid tyckt att det är roligt med rehabilitering.
Annie tänkte först att hon skulle utbilda sig till hundfysioterapeut med en gång men blev osäker.

– Det är en dyr utbildning och jag var tveksam om jag skulle klara den och om jag var lämpad för den. Så jag valde att göra massageutbildningen.

Det är tydligt att Annie älskar det hon gör. Hon pratar med ett stort engagemang och glädje. Hon berättar att det är fantastiskt när hon kan hitta vart det gör ont på en hund och sedan sätta in rätt behandling.

– Det är ju det här jag tycker är så jäkla kul. Jag får ju göra sådant för hundarna som de faktiskt uppskattar. Det var det jag saknade när jag kollade hur veterinärer och djursjukskötare jobbade, där måste man göra så mycket för djuret som är jobbigt och smärtsamt.

Annie utför individanpassade massage- och laserbehandlingar på hundar och utför även laserbehandlingar på hästar. Det hon gör är friskvård, prehabilitering och rehabilitering, och hon är noga med att påpeka att hon aldrig skulle ställa en diagnos.
– Jag är inte en veterinär så jag ställer aldrig en diagnos. Det gör djurhälsopersonal och jag är friskvårdspersonal. Däremot så kommer många hundar hit med en diagnos och en viss problematik. Då sätter jag in den behandling som behövs.

Eget företag

När Annie valde att gå massageutbildningen, var hon helt inställd på att hon skulle starta eget företag när hon var klar. Dock hade hon tidigare i livet sagt att hon aldrig någonsin skulle bli egen företagare.

– Jag ville gå till jobbet, göra det jag skulle, jobba hårt och åka hem. Jag ville inte sitta med saker på kvällar och oroa mig för grejer. Inte under några som helst omständigheter. Men nu sitter jag här, säger Annie och skrattar.

Så vad är då det bästa och det sämsta med att driva ett eget företag? Annie berättar att hon är rädd för att inte duga och för att göra fel.  

– I det här yrket finns det inte riktigt några skrivna regler utan du måste gå väldigt mycket på känsla. Om man inte har självförtroende så kan det vara svårt att lita på sin egen kunskap.
Svaret på vad som är det bästa med jobbet, kommer snabbt.

– Det roligaste är alla kunder, att man får träffa så himla många människor som brinner för sina hundar, det gör mig lycklig. Jag tycker om att hjälpa till, och när jag känner att jag gör det – det är nog det roligaste. Jag älskar det här jobbet!

Arbetslivet idag

Idag arbetar Annie halvtid på smådjurskrematoriet som hennes faster driver, varannan helg som hästskötare och utöver det driver hon sitt företag.

– Tanken var att jag skulle jobba 30 procent med det här, fast jag jobbar ganska mycket mer. Men det är så himla roligt så det är lätt att jobba mycket. När man nyligen startat företag så måste man också vara tillgänglig och tillmötesgående. Man får räkna med några hundår, som man säger.

När hon får frågan om tanken är att arbeta heltid med företaget framöver så är hon osäker.

– Jag vill ha varje kund i händerna, om jag skulle stå här och massera hundar på löpande band, då skulle jag inte komma ihåg hur Luddes bakben brukar kännas när han kommer på återbesök efter sex veckor och då kanske han har tappat muskler som jag missar för att jag inte kommer ihåg hur han känns. Om jag ska jobba heltid skulle jag vilja alternera med att till exempel hålla någon kurs.
Annie anser att vidareutbildning är nyckeln till att göra ett bra jobb och det är exakt det hon gör just nu. Hon utbildar sig till fysioterapeut för hund och kommer vara klar nästa år. Hon berättar att det finns mycket kvar att lära sig och många kurser att gå och hon har många framtidsplaner.  
Avslutningsvis får hon frågan om vad hon gör på sin fritid och Annie svarar med ett skratt:

– Jaa, just nu pluggar jag ju, det är min fritid.

Text: Camilla Schröder. Foto: Sofie Wahlström